Konkret egyptisk källdokumentation om Moses
Många av forskningens avvisningar av bibelns äldsta delar, d.v.s.
Moseböckerna, motiveras påståendena om, att det är en myt eller en senare
'fabricerad' produkt. Men detta kan påvisas som avgjort felaktigt - inte
minst enligt framdragelsen av en omfattande och grundlig dokumentation med
källor, som är konkreta och direkta.
Det kan ofta observeras,
att många forskare placerar Moses-eran tämligen sent i historien, även om
där inte finns spår efter honom i dessa senare perioder. Flera vill igen
fasthålla Moses som en myt, eftersom man inte menar, att där finns något
spår av honom överhuvudtaget.
Resultatet? Många
forskare har antagit den hållningen - ofta framfört via talrika
förtolkningar, att: a) Abraham och Moses är ren fiktion,
b) utvandringen från Egypten har aldrig hänt, och c)
det mesta i bibeln är skönlitterära national-ideologiska berättelser i en
sammansydd religionsbakgrund, allt är diktat av judiska präster ca 300 f.Kr.
Men av olika orsaker
överses det tämligen, att där finns konkret egyptisk källdokumentation om
Moses. I närvarande bokserie "Attentaten
på Moses" är där förutom dessa data framdraget hundravis av
överlevererade källor, egyptiska, grekiska, arabiska, indiska etc.
presenterat av arkeologer, historiker, egyptologer och otaliga fackfolk inom
många discipliner.
Och där de många
odokumenterade påstående om det äldre bibliska materialet som värande
a-historiskt ändå bygger på forskarens talrika 'förtolkningar', kan alla de
följande genuina källdokumentationerna om Moses historiska existens här ges
direkt - helt utan förtolkningar.
Från Egypten
Bland de bekräftande arkeologiska fynden analyserat utifrån deras
historiska, antropologiska, fysiska, kemiska och geografiska betingelser
skall det nämnas följande extraordinära fynd:
1. Ett faktum är, att den farao,
som nu är känd som Tuthmosis II, finns omtalad i antikens judiska skrifter,
de rabbinska skrifterna, som "Moses styvfar" och "faraos dotters make".
Detta också enligt den egyptisk-judiske författaren Artapanos i Alexandria,
ca 150 f.Kr., citerat av antikens kyrkohistoriker Eusebius ("Evangelica
Praeparatio", IX, 27, linje 433b-434b), som specifikt upplyser, att denna
farao (Tuthmosis II) var det äldsta kända tillfälle med lidelsen
elefantiasis.
- Farao Tuthmosis II:s
mumie blev först funnen i 1881, då visade hans hud fortfarande en utvecklad
elefantiasis liknande utväxter, det våldsammaste tillfället på någon känd
kungamumie! Alltså tyder dessa specifika data starkt på att inte vara
uppdiktade, men hänvisar precist till den bestämda farao och hans tid, ca
1500 f.Kr. Detta utpekar t.o.m. en mera korrekt tid för Moses existens.
- Dessutom är Artapanos
omtalad av kyrkofadern, Clement av Alexandria, ca år 180, (Clement:
"Stromata" I, 23, 154). Artapanus anger namnen på de faraoner, som var
förbundna med Moses liv. Dessa är klart de regenter, som också finns i de
olika resuméer av kungalistan återgiven av antikens egyptiske historiker
Manetho, ca 280 f.Kr., och stammar från dennes tre band "Aegyptiaca". Dessa
faraoner är från 18:e dynastien. Så när Artapanos nämner en regeringstid
under Chaneferre, d.v.s. Khenephres, är detta påvisat som ett av namnen på
farao Tuthmosis II också kallad Chebron, som är en (grekisk) referens till
hans egyptiska förnamn, Aakheperenre (och därmed är det bestämt inte, vad
några forskare föreslår: Sobekhotep IV Chaneferre, som regerade ca 1.700
f.Kr.).
- Därtill kommer, att
Clement av Alexandria i sin "Pamphilis" (Bok 9, kap. 27, 1-37) presenterar
en detaljerad redogörelse om Moses, placerad i den välkända 18:e dynastiens
era.
2. Kung Ptolemaeus II lät från ca 280
f.Kr. insamla gamla tempelbibliotek och arkiv från hela Egypten till sitt
nya stora bibliotek i Alexandria - reellt två legendariska samlingar,
"Serapeion" vid sidan av Serapis templet och "Mouseion" (latin: Museum) i
basen av den gigantiska fyren vid hamnen. De skulle inbegripa "all kunskap
från den civiliserade världen", och där var magasinerat flera hundra tusen
bokrullar och böcker; han stod bakom en intensiv insats för att översätta
många av verken till det internationella språket, grekiska. Denne egyptiske
kungs historiker, prästen Manetho, kunde här återgiva utifrån ett stort,
särskilt egyptiskt material, att Moses och israeliternas utvandring skedde
under den faraon Amenophis, vars egyptiska namn vi nu känner som Amenhotep
II.
- Denne farao var
Tuthmosis II:s barnbarn. Igen, passar den nämnda tidsramen för Moses exakt.
Också t.ex. skriftliga utsago från filosofen Chaeremon, förste bibliotekarie
i Alexandria bibliotekets Serapis del, ca 45 e.Kr. dokumenterar, att där var
en hel del flera än Manetho, som beskriver Moses.
- Dock, hävdar några
forskare, att "man knappast kan lita på Manetho". Men hur kan vi då lita på
nutidens teologiska forskare och deras stadiga utsago om, att "Moses är
påhittad av judiska präster i 300-talet f.Kr." i Israel och även i Babylon,
när Manetho på nästan samma tid i Alexandria kan referera i precisa detaljer
om Moses från betydligt äldre egyptiska anteckningar.
Från arkeologien:
Även om Moses och utvandringen från Egypten blir av flera skolor ständigt
hävdade att vara en myt - är det i öppen konflikt med viktiga antika
anteckningar:
3. Av Tell el-Amana breven från
faraonerna Amenhotep III och Akhenatons arkiv (funna i 1887) framgår det,
att de den gången egyptiska dominerande stadsfurstar och guvernörer i Kanaan
under en period på lite över 20 år förgäves bad Egypten om hjälp mot
inträngande apiru-folk, hebréer. Antalet av år stämmer med bibelns text, där
invasionen anges att vara 21 år och med den aktuella upplysningen om namn på
de angripna städerna.
Och när också det
tillhörande troliga tidpunkten för den hebreisk-israelitska invasionen
försöktes att avvisas, kan det nu påvisas, att det sker på en ett mycket
bristfullt grundval:
4. Således vid de arkeologiska
utgrävningarna av den bibliska staden Jeriko, där stadsmurens kollaps (med
tydliga tecken på jordskalv) har blivit avslöjat - allt är fullständigt som
i den bibliska berättelsen, som också omtalar Rahabs hus uppe på muren och
nerbränningen av staden, och plundringen innan av alla metallföremål
(Joshuas Bok, 6, 19 och 6:24). I den aktuella stadens avlagringar har det
hittats sigill med den samtida farao Amenhotep III:s ingraverade namn,
vilket bestyrker dateringen till hundra procent. Och arkeologerna fann
verkligen hus på muren och rester av tillrättalagda bål till stadens
reguljära nerbränning, samt att precis bara denna stadens avlagringar
utifrån alla de många av Jeriko städer, som är byggda ovan på varandra, var
fråntagit all metall.
5. I faraonernas omtalade
brevakriv i Tell el-Amarna finns korrespondens med hettiterna, och vid
utgrävningen av hettiternas huvudstad i nuvarande Turkiet i 1905 blev där
funnit tillsvarande, samtida brevutväxling med Egypten. På bägge
fyndplatserna är dateringen vetenskapligt fastslagen och stämmer inbördes
överens - och det är exakt samma datering som efter Jerikos erövring ber om
hjälp på grund av israeliternas attack räder och belägring av Jerusalem.
Utifrån dessa konkreta skriftliga data från tre geografiskt oberoende
platser har forskningen i mera än 100 år kunnat veta, att israeliternas
exodus avslutades vid Jerikos erövring inom en bestämd faraos regeringstid,
konkret i 1415 f.Kr. Men varför fortsätter så många forskare helt utan grund
med att hävda: att exodus får hänvisas till flera sekler senare? - och
vidare hävdar de: att då Jeriko på denna senare tidpunkt var en tom
ruinstad, var där följaktligen inte någon erövring, och hela exodus måste då
vara en myt.
6. Ytterligare har de teologiska
forskarna ännu inte tagit konsekvensen av, att den israeliske arkeologen
Gabriel Barkay i 1979 i en grav vid Jerusalem fann en exakt text från Fjärde
Moseboken skriven på skriftrullar av silver - de finns nu på Israels
national museum. Senare blev flera verser från Moseböckerna tydda. Rullarna
är helt från 600-talet f.Kr. - d.v.s. länge innan judarnas babyloniska exil
och bibelns påstådda senare tillblivelse.
Från antikens författare:
Medan där finns många generella inskriptioner i sten, är äldre anteckningar
på papyrusrullar ett problem på grund av att detta skrivmaterials
förgänglighet - endast få manuskript eller textdelar på papyrus från före ca
1300 f.Kr. är bevarade - men:
7. Eftersom kung Ptolemaeus II för
2.300 år sedan beordrade att alla gamla böcker och dokument från bibliotek i
templen över hela Egypten skulle bli insamlade till sitt nya stora bibliotek
i Alexandria, är det också ett faktum, att där ca 280 f.Kr. fortfarande
existerade originell egyptisk dokumentation om Moses - vilket mindre än
trehundra år senare också stod till rådighet för den judiske filosofen i
Alexandria, Philo (20 f.Kr.-50 e.Kr.), som här skriver en biografi om Moses.
8. Den judiske-romerske historikern
Josefus (ca 35-100 e.Kr.), hade nästan samtidigt för 2.000 år sedan
ovärderliga källor om judarnas historia, också eftersom Jerusalems erövrare
Titus Ceasar (Vespasian) gav Josefus skriftrullar, som var tagna i
Jerusalems tempel vid dets destruktion 70 e.Kr. Josefus hade ingat
problem med att erkänna autenticiteten av Manethos texter, men var
mycket oenig med Manethos egyptiska syn på Moses som en destruktiv
upprorsmakare - i Josefus ögon var Moses en stor hjälte.
9. I bibeln blir Moses omtalad i
vändningar som 'Son av Faraos Dotter'. Denna form, hans i verkligheten
kungliga egyptiska titel, korresponderar med, att Manetho både kallade honom
för Moses och Osarsyph - det sen-egyptiska User-sif - som
betyder "Osiris barn", d.v.s. Horus, som alltid blev identifierad med
Egyptens kronprins.
De ptolemaiska kungar
tillät judarna att slå sig ner i Egypten - och genom ca 300 år i den
egyptiska staden Leontopolis hade deras eget tempel av Jerusalem modell, och
egen överstepräst. I Alexandria bodde judarna särskilt i en fjärdedel av
staden, delta kvarteret (d.v.s. 'nummer 4'); - tillsammans med en
stor grupp av nya invånare (och många samaritiska emigranter), som tillika
kunde stå bakom kung Ptolemaeus II:s sponsring av en översättelse av den
hebreiska bibeln till det grekiska internationella språket -
Septuaginta-bibeln.
10. Igen, det var omkring 280 f.Kr., att
denna översättelse av bibeln blev utförd i Alexandria, och i denna metropols
berömda bibliotek kunde Manetho händelsevis även ha arbetat närmast bredvid
några av de 72 översättande judiska rabbinerna och lärde. Så hur kan någon
överhuvudtaget påstå, att bibeln är en mycket sen produkt - och hur kan den
konkret existerande grekiska bibeln (Septuaginta) så ha blivit översatt från
hebreiska bibeln, när denna enligt teoretikernas påstående knappast redan
existerade på den tiden?
Från andra källor, också romarna, från kyrkofäder - och från Indien:
Det får nu tas i betraktning, att där fortfarande finns överraskande många
konkreta tillkännagivelser från antiken angående Moses existens, kungliga
status och närvaro i Egypten.
Kännedomen till Moses som
tronarvingen, som skulle ha varit farao, samt till hans sedan så dramatiska
öde har varit vitt utbrett inte bara hos antikens författare, men samtidigt
helt ut till Indien, var bl.a. en väsentlig omtalning av Moses förhållande i
Egypten finns överlevererat.
11. Det framgår av gamla buddhistiska
krönikor, att: "Moses var en egyptiskt prins, som blev kastad in i en
maktkamp mot sin bror, som själv ville vara farao - varför hela
begivenheten med Moses som leder judarna (israeliterna) vid dessas uppbrott
från Egypten endast uppstod på grund av, att Moses förlorade striden om
att bli farao".
- En version av just
denna berättelse - till vilken manuskripten dessutom innehåller en viktig
senare berättelse om okända episoder från Jesus långa resor - blev funnen i
arkivet i ett buddhistiskt kloster i Kashmir av en rysk upptäcktsresande,
Nicolas Notowitch, som fick texten översatt och därefter utgav den på
franska och engelska: "La vie inconnue de Jésus Christ" (Oldenburg och New
York 1894); den blev återfunnen i klostret av den ryska målaren och
reseskildraren, Roerich, i 1925.
12. En grekisk historiker i Alexandria,
Hekataios av Abdera, berättade cirka 320 f.Kr. - och till köpet 40 år före
det stora biblioteket existerade - en liknande berättelse: att den egyptiske
kungen hade utmanövrerat sin bror, som var den rätte till tronen, men som
därefter måste fly tillika med skaror av tillhängare, häribland många
högtstående. Efter att några av dessa grupper hade utskeppats sig från
Pelusium (nuvarande Port Said), nådde de Fenicien samt Kreta och
Aten-området. Moses öde var konkret känt i Egyptens historia - således långt
innan någon judisk bosättning i denna nya utländska stad, Alexandria
13. Den romerske historikern Diodorus Siculus
(ca 90-30 f.Kr.) återger också en sådan berättelse - och tillfogar om de
prominenta personerna i Egypten, som flydde till sjöss, att de "alla kom
från Theben och tillhörde en grupp, som flydde från Egypten samtidigt med
Moses".
14. Att Moses kungliga egyptiska härstamning
var huvudorsaken till, att han måste gå exil, tycks överensstämmande att
ligga bakom, när kyrkohistorikern Eusebius av Caesarea cirka 290 e.Kr. i
sitt verk "Evangelica Praeparatio" (9:27) omtalar, att det var "... en
stor intrig vid hovet ..." med "... försök på att dräpa Moses
..." och falska anklagelser, som förde till hans flykt.
Ytterligare fakta:
Det är ett oundvikligt faktum, att ingen av de lärde männen i antiken, inte
ens dem, som var motståndare av bibeln eller judarna, har någonsin förnekat
Moses existens. Förnekelsen vill bland nutidens forskare anses för arrogans.
Många av de akademiska
skolor och studerande har efterhand uppfattat påstående ang. "Moses är en
myt", som att vara svarande till den absoluta sannheten - och trots att
några av påståendenas elementer isolerat betraktat kanske inte är
orimligt uppställt, är hela påståendet fortfarande inte annat än rent
hypotetiskt och har aldrig någonsin blivit konkret bevisat!
Att Moses, den viktigaste
och mest framträdande personligheten i det Gamla Testamentet och därtill ett
av de äldsta och mest avgörande draget i förbindelsen med judarnas
självförståelse, skulle vara en alldeles fiktiv figur, måste i så fall
förvandla ursprunget av själva den mosaiska religionen och hela den judiska
forntida traditionen till ett förbluffande mysterium.
15. När många forskare hävdar, att där
inte finns någon egyptisk källa om Moses och den israeliska utvandringen, är
vi tvungna till att fråga, varför t.ex. den egyptisk-grekiske historikern
Manethos upplysningar från egyptiska arkivs överensstämmelser - och tillika
de rabbinska skrifternas precisa match - med de arkeologiska resultaten ändå
är blivna helt ignorerade? På grund av stora utsträckning av upptäckter och
information i historieforskningen, är de tider för länge sedan förbi, då man
automatiskt upprepade klichéaktigt, att Manetho var en mera obestämd källa.
16. Det överses, att de aktuella
forskarnas påstående också motverkas av bibelns egna upplysningar,
exempelvis av Judas kung Ezekias lät bl.a. de bibliska Moses relaterade
texterna kopiera och redigera ("Ordspråken", 25:1). Ezekias/Hezekias är inte
någon "påhittad figur", men känns konkret från sin inskription i den tunnel
som han lät bygga under Jerusalem i 700-talet f.Kr., och från den
babyloniske kung Sennacheribs inskription (på "Sennacheribs prisme"), och
dessutom passar den dateringen exakt med en astronomisk upplysning i det
aktuella bibliska avsnittet om honom. Under alla omständigheter visar det,
även i själva i bibeln, att texterna om Moses därför redan före 700 f.Kr.
hade en etablerad existens med tradition bakom sig.
17. I de bibliska textdelarna,
som betecknas som Moses lag, ses senare tillskott från andra närorientaliska
traditioner med brutala primitiva straffmetoder samt några
överdimensionerade djuroffringar. Också detta har varit tagit som bevis på,
att Moses och hans egenhändiga grundtext inte har existerat. Men bibelns
senare profeter, t.ex. "Jeremias" (23:36) ca 600 f.Kr. och därefter "Hoseas"
(6:6) påpekar och beklagar just sådana förvrängningar af den ursprungliga
texten. Senare igen omtalar bibeln öppet, att prästen Ezra (ca 400-talet
f.Kr.) redigerade i de bibliska texterna - som således just existerade
konkret tidigare.
18. En grekisk-judisk historiker,
Eupolemos - som ca 160 f.Kr. var ambassadör i Rom för sin mackabeiske
regering i Israel - kallade i sitt verk, "Om Judas Kungar", Moses för "...
den förste vise mannen ...". Verket finns citerat av flera av antikens
författare. Om Moses verkligen hade varit en myt, påhittad och beskriven av
präster endast få generationer före Eupolemos egen tid, ville denne lärde
man från en prästfamilj ha känt till det och kunde inte ha skrivit om Moses
i sin historiska berättelse.
19. Enligt bibeln växte Moses upp
"som son" till Faraos Dotter, hebreisk bath par'o. Ett erkänt faktum
i egyptologien är, att betecknelsen 'Faraos Dotter' (egyptisk: sat nisut)
var en titel, som endast kunde ges till kronprinsessor och drottningar. De
rabbinska skrifterna "Talmud" ("Meguilla" 13a) och "Midrash" kallar oftast
Faraos Dotter för Bithja, 'guds dotter', en titel endast för
egyptiska kronprinsessor och drottningar, och som de obligatoriskt hade.
20. Syd om Östjordans land, på gränsen till
Arabien, finns i bergöknen framför den gömda staden Petra (Kadesh Barnea,
där Moses och israeliterna tycks ha haft skyddat uppehåll under lång tid) en
flod, som från antika tider har namnet Wadi Musa, 'Moses flod'. I den
nordliga delen av Östjordanien, finns det berömda berget, där Moses enligt
bibeln dog, och på grund av det blev uppkallat efter honom, Nebo
berget, d.v.s. 'profet' berget. Alla referenser bakåt i historien har endast
detta namn, och begreppet profet var inte känt före Moses, som blev
förebild. Forskare, som vill göra Moses till en myt från 300-talet f.Kr.,
kan inte förklara varför judarnas grannar i öst, som ofta var deras fiender,
skulle ha hittat på de två platsbetecknelserna 1.000 år tidigare och gett
dem namn efter den störste hjälten i en såkallad myt hos judarna.
Mycket mer material existerar
Där existerar mycket mer bevismaterial än alla dessa exempel - en
överväldigande bekräftelse för Moses historiska existens just både från
konkreta egyptiska såväl som judiska källor. När forskningen har problem med
detaljer i sagan om Moses, är lösningen därför inte bara att eklärera honom
för en myt.
Tidigare, t.ex. i
Nordeuropa ofta fram till ca 1985, var många egyptologer också utbildade i
grekiska och lika bra i gamla semitiska språk (samt kunde språkmässigt
t.o.m. dra nytta av både engelska, franska och tyska egyptologiska verk),
men i dag är ett sådant grundlag tyvärr mycket sällsynt, även en viktig del
av våra upplysningar om forntidens Egypten är bevarade på grekiska.
Likaledes hos antropologer, i nyare tid är deras kunskaper ofta mera
specialiserad på bekostning av deras tidigare kraft ang. att kunna kombinera
många förhållanden och ämnen från olika discipliner.
Vår spännande historia är
inte minst också ett otroligt viktigt forskningsfält, och de tiderna bör nu
vara förbi, då vissa forskningsgrenar många gånger avskärmar sig från
upplysningar, som kunde ha ändrat och förbättrat deras tidigare bild.
Historien är till mer nytta och relevans, ju mera där istället för nämnda
motstånd skapas åtgång till informativ data - även också från de många andra
tillknutna fälten.
